Försvarets Historiska Telesamlingar

De första krigsflygfälten i Sverige utbyggdes under 1:a världskriget och uppges i vissa källor vara Tengrenstorp utanför Vänersborg och i Boden. Utöver dessa fanns övningsflygplatser som Axvall, Skillingaryd, Vännäs, Rinkaby m.fl. Flygfälten bestod av öppna gräsytor och hinderröjning utfördes vid behov för att göra start och landning mindre riskfyllda. Marinflyget, som hade en stark ställning inom militärflyget, använde enbart sjöflygbaser. Även där var flygplatsanläggningarna enkla.

Efter första världskrigets utbrott ställdes nya krav på armé- och marinflygets fältmässighet. För att kunna fullgöra bevakningsflygningar längs Sveriges gränser med de prestandasvaga flygplanen krävdes ombaseringar och markpersonal som servade flygplanen på de tillfälliga baserna.
De landbaserade flygförbanden skulle skyndsamt ombaseras från fredsflygplatserna till rekognoserade platser. På vintern skulle flygplanen förses med skidor och flyga till lämpliga frusna sjöar. Sjöflyget skulle spridas ut till tillfälliga platser vid kusterna och i insjöar.

De mobila radiostationerna som vid den tiden fanns i form av Br m/23/m26 och som senare modifierades till Tmr I till VII användes för radiosamband mark-flyg vid krigsflygfälten och de övningsflygfält som fanns och även vid flygkårernas permanenta flygplatser.

I 1936 års försvarsbeslutangavs att flygvapnet skall byggas ut till att omfatta 7 flygflottiljer, 7 övningsflygplatser, fyra utbildningsanstalter, två centrala verkstäder och en förstärkt ledningsfunktion. Inget beslut angavs om krigsbaser.

I en underdånig skrivelse 1938 påtalar chefen för flygvapnet, generallöjtnanten Thorsten Friis, flygvapnets akuta behov av nya krigsflygplatser i händelse av ofred med följande:
”att landets flygstridskrafter skall förläggas till fredsflottiljer och att det inte möter några större hinder för en luftburen fientlig styrka att hastigt och utan officiell varning angripa dessa platser. Därmed löper landets flygvapenet risk att slås ut på marken. Således redan innan det ens hunnit lämna sina förläggningar. Detta skulle för fienden kompliceras och försvåras om flygbaser anlades”.

Att tidigare marksystem för flygstridskrafterna var hopplöst föråldrad står helt klart när man läser rapporten som tjf. flygvapenchefen Arthur Örnberg under våren 1938 lämnade till försvarsdepartementet. Där konstaterades att:
” flygvapnets krigsbasering i stort bygger på 1925 års förhållanden. De landbaserade (hjulförsedda) flygförbanden anses kunna baseras på för tillfället rekognoserade fält (klövervallar, stubbåkrar etc.) samt – vintertid – med skidutrustning på tillfrusna sjöar”.

Hösten 1938 gavs ett uppdrag till Kungliga Flygförvaltningen att utföra en rikstäckande totalinventering av lämpliga markområden för anläggande av krigsflygplatser. Resultatet presenterades i mars 1939. Rekognoseringar hade utförts vid 180 möjliga platser inom landet av vilka 86 kostnadsberäknades och 40 markerats som lämpliga med hänsyn till läge, beskaffenhet och kostnader.

I mitten av 1939 anslogs medel för 19 krigsflygfält med fyra i Skåne och inget norr om Mälaren. Krigsbilden med Tyskarnas intåg i Polen medförde en prioriterad koncentration till Sydsverige. Efter det att Ryssland ställt krav på Finland framstod behovet av krigsflygfält i norra Sverige som mycket angeläget och prioriterades vilket utbrottet av det Finska vinterkriget underströk betydelsen av.

Resultatet blev att väl kamouflerade, hemliga, permanenta krigsflygfält måste byggas i fredstid. Detta var starten till att det under de första åren av 40-talet först byggdes 20 Krigsflygfält som utökades till att vara 39 vid krigsslutet.

De flesta av krigsflygfälten iordningsställdes i början av 40-talet. Fälten var försedda med en till tre banor med en längd av c:a 1000 m vardera. Flertalet av fälten hade gräsbanor men belagda banor förekom.

Kalixfors krigsflygfält,  Foto F21 museum

Översyn och reparationer av flygplan vid krigsflygfälten kunde utföras året runt i s.k. ”ladvärn”. De var ur maskeringssynpunkt utförda som vanliga lador som med enkla åtgärder ges utseendet av civila lador. Splitterskyddet bestod av att ytterväggarna var  dubblerade och fyllda med sand. Portarna var nedfällbara med gångjärn i dess nedre del som innebar att flygplanen rullades in och ut på de nedfällda portarna. Varje krigsflygfält skulle ha två ladvärn.

Ladvärn Malmesjaure år 2006, på väggen syns markeringarna efter porten.  Högra bilden, en B 17 rullas ut ur ett ladvärn vid flygdagen Brattforsheden fält 16 år 2024.   Foton A Larsson

 

S26 Mustang vid ladvärn, 50-talet. Foto F21 museum. Rester av flygplansvärn vid Brattforsheden.

Uppställningsplatserna för flygplan benämndes ”Flygplansvärn” och uppfördes i grupper med tre till fyra värn i samma grupp. Upp till 12 grupper kunde anläggas och de låg på sådant avstånd att de inte skulle påverkas av bombanfall mot fältet.

De flesta flygplansvärnen var s.k. ”Vallvärn”, öppna flygplansvärn med splitterskyddande vallar. Dessa skulle ur skyddssynpunkt helst ligga i barrskog och vara maskerade med nät.

De flygplansvärn som uppfördes indelades i:

• A-värn, större värn för flygplan B3.
• B-värn. Medelstora värn avsedda för flygplan som S16 och B5
• C-värn för J9, J11 och J20

Utöver detta byggdes ett antal baracker för olika ändamål (förläggning, matsal, exp. mm). För att skydda fältet mot fientligt anfall utfördes befästningsarbeten
Sambandsmässigt skulle krigsflygfälten förses med trådsignalförbindelser samt radio i form av transportabla radiostationer (Tmr-VIII och -IX) samt senare med en mobil kommandoplats (KPL bil).

Tmr-VIII vid flygdag Brattforsheden 2024.                                      KPL-bil

1941 års försvarsberedning pekade på flottiljchefernas allt för stora arbetsbörda som menligt påverkade deras huvuduppgift att utbilda och öva krigsförband. Efter en studieresa i Tyskland av Svenska flygvapenofficerare hade man bland annat sett en organisation av en speciell fristående flygbasorganisation, ”Fleigerhorst”.  Detta var troligen grunden till förslaget med en flygbasorganisation anpassad till svenska förhållanden.

1942-års försvarsbeslut föreslog en organisation med 5 flygbasområden för administration av krigsflygfälten vilket godkändes och genomfördes.

Landet indelades den 1/7 1942 i följande flygbasområden (Flygbo):

• Flygbo S, Ängelholm
• Flygtbo W (Göteborg)
• Flygbo O (Stockholm)
• Flygbo N (Östersund)
• Flygbo ÖN (Luleå)

Inom respektive Flygbo fördelades krigsflygfälten. Om flygsträckan mot målen var lång kunde framskjutna krigsbaser anläggas. Krigsflygfälten skulle organiseras i basgrupper om tre fält vardera med en underhållsorganisation bestående av tre stationsavdelningar som skulle betjäna fälten.1955 lade CFV fram ett förslag till Konungen om en ny ledningsorganisation för Flygvapnet. Det innehöll bland annat att Flygbo skulle ersattas av luftförsvarssektorer med inriktning på eskaderchefernas områden. Den 1/10 1957 upplöstes Flygbo.

Som ett komplement till krigsflygfälten användes islandningsbanor och då speciellt i Norrland, här kan nämnas norra hamnen i Luleå som januari-februari 1941 användes. Granruskor markerade landningsbanornas utsträckning på isen.

Under 1941 diskuterades behovet av permanenta telefonlinjer vid krigsflygfälten. Därmed fastlades tanken på en fältslinga vid flygbaserna. ”Denna trådslinga bör innehålla minst sex ledningar och den rekommenderades vara åtkomlig (för inkoppling) på 4-6 platser runt fältet. Därtill anfördes att slingan bör förläggas i jorden”. Kommittén hade under sitt arbete under hand samrått med KFF som kommit fram till att en armerad jordkabel kostade 1 kr/m, en kopplingsbox 120 kr och att nedläggning av kabel på 0,7m djup kunde utföras av FV personal.

Fältslingorna infördes och för flygplanen anskaffades en ”Slingutrustning tfn 43”. Med detta system kunde startorder ges från Lc (Ledningscentral) direkt till jaktpiloten vid krigsflygplats. Utrustningen vid krigsflygplatsen kallades ”Flygplanstelefon”. Bilden nedan visar en skiss på utförandet av ”Startorderförbindelse m/43”. Den första beställningen av 25 satser Flygplanstelefon gjordes till SRA den 25/9 1942 med leverans den 1/5 1943. Behovet av flygplanstelefoner var stort och den 2 februari 1943 offererade SRA ytterligare 200 stycken till ett pris av 890 kr/st. I utrustningen ingick en förstärkare med omformare, driftrör samt 3 stycken TRP-omkastare exklusive sladd. Ytterligare beställningar gjordes och allt tyder på en snabb utbyggnad. Med detta var ett delsystem infört för att snabba upp stridsledningen från Lc till jaktpiloten.