Försvarets Historiska Telesamlingar
Svensk försöksverksamhet Ekoradio III (ERIII)
Bakgrund. Se ERI
Svensk försöksverksamhet. Se ERI
ERIII
De olika utvecklingsprojekten inom SUN, som ledde fram till de första ekoradiostationerna fick projektbeteckningarna ER (EkoRadio). ERI och ERII blev således beteckningarna på de två projekt enligt interferensprincipen, som ledde fram till ekoradiostationerna för fartygsartilleri respektive luftvärn. ERIII blev beteckningen på det projekt som ledde fram till ekoradion för
flygspaning, enligt pulsprincipen.Sverige var under krigsåren i stort sett isolerat och avstängt från utvecklingen inom elektronikområdet, som ägde rum i de krigförande länderna. Det kunnande och de impulser man kunde få utifrån, var knapphändiga. Det rådde dessutom brist på komponenter eftersom svensk radioindustri var baserad på import utifrån.
Ett av de dominerande problemen man hade att brottas med var utan tvivel elektronrören till sändarna. Man saknade rör som kunde alstra tillräckligt höga effekter för ultrakorta vågor och som dessutom hade någorlunda livslängd. Det begränsade antal sändarrör man hade tillgång till och som kunde användas hade man genom diplomatiska kanaler lyckats komma över i Tyskland.
Som tidigare påpekats hade man vid starten i januari 1942 koncentrerat de fåtaliga resurserna på utveckling av en användbar ekoradio, enligt interferensprincipen. Under sommaren/hösten samma år hade man nått så positiva resultat med detta att man bedömde att målet snart skulle nås. Samtidigt hade personalen inom ekoradiogruppen utökats.
I september 1942 var tiden därför mogen att parallellt med det pågående arbetet med interferensmetoden, bedriva forskning för en ekoradio för bl.a. luftbevakningens behov. För detta bildade man ytterligare en grupp, som kallades pulsgruppen. Den leddes av Martin Fehrm. Till denna grupp anslöts Kurt Engström, John Hamilton och Tord Wiklund.Pulsgruppen siktade nu mot att tillgodose luftförsvarets och kustbevakning-ens behov av spaning mot luft- och sjömål. Ekoradion för denna användning fick beteckningen ERIII.
Den första ekoradion för luftbevakning, ERIII blev inte klar förrän våren 1944.
Stationen ställdes först upp på Mälsten utanför Nynäshamn för utprovning, men flyttades senare till Nåttarö. Stationen var försedd med en stor otymplig antenn med en 6 m hög och 20 m lång antennreflektor, på vilken ett stort antal dipoler, placerades. Antennen var monterad på ett vridbart hjulförsett underrede, som kunde vridas inom en viss sektor, på en ringformad räls. Med hjälp av en elmotor kunde antennen ställas in i önskad bäring, inom sektorn.Sändare och mottagare var sammanbyggda i ett gemensamt apparatstativ, som tillsammans med kringutrustning och avståndsindikator var placerad i en intilliggande byggnad. Sändaren hade en pulseffekt på ca 10kW med en våglängd på ca 1,5 m.
Stationens enda presentationsutrustning utgjordes av ett standard oscilloskop (A-skop) för avståndsmätning.
Antennen gav en mycket bred antennlob som resulterade i relativt dålig bäringsnoggrannhet och upplösningsförmåga.
Räckvidden var ca 120-150 km mot flygplan och tillförlitligheten lär enligt vissa uppgifter ha varit otillfredsställande.I Juni 1944 ålades flygvapenchefen av ÖB ansvaret för uppbyggnaden av en ekoradioorganisation.
7 spaningsstationer, typ ERIII skulle beställas och så snart som möjligt upprättas inom kustområdet Gävle-Bråviken.
Stationerna skulle ingå i flygvapnets organisation, men till en början ingå i marinens spaningstjänst. I organisationen ingick även en ekoradiocentral som skulle placeras i flygvapnets ämbetslokaler.I slutet av juni 1944 ändrades dock situationen påtagligt när man från England erbjöds att köpa ett flertal luftbevakningsstationer. Dessa var mindre och lättare än ERIII och hade liknande prestanda.
I avvaktan på detta avbröt man verksamheten med ERIII. (se Spaningsradar ERIIIB)För mer information läs Svensk ekoradioutveckling under krigsåren 1939-1945 ( 10 MB) (F03/10) Författare: Sven Hasselrot.
Artiklar ur TIFF
Radarns barndom i Sverige del 1 (nr 2/14)
Radarns barndom i Sverige del 2 (nr 3/14)