Inflygningsradar CE-71
Inflygningsradar CE-71 var avsedd för inflygnings- och landningshjälp vid flygplatser med lägre trafikintensitet där en större och mera avancerad radaranläggning skulle bli för dyrbar i anskaffning och drift, men den anskaffades av flygvapnet i endast ett exemplar och tilldelades F1 i Västerås i mitten på 1950-talet. Nattjakten på F1 var då i full gång med mycket mörkerflygning som ställde speciella krav på extra utrustning för landningshjälp vid "dålig" väderlek. Radarn, som bemannades av specialutbildade flygnavigatörer, var upprättad vid startbanans norra banände.
Utrustningen var konstruerad så att den kunde betjänas av endast en person/operatör. Operatören, som befann sig i radaranläggningen, lämnade med radio, till piloten på det inflygande planet kontinuerlig information om lämplig kurs, flyghöjd och avstånd för direktlandning. Denna typ av inflygningsradar användes bl. a. av de allierade styrkorna i Berlin under den s k luftbron till Berlin i slutet av 1940-talet.
Operatör Åke Svennberg Apparatstativet
Ur operativ synpunkt betydde CE-71 ett stort framsteg för trafikledningen vid flottiljen. Den gamla ERIIIB-radarn, vars tillförlitlighet och prestanda inte var av högre kvalitet och som var föga lämpad som inflygnings- och landningsradar, men som i brist på annan utrustning ändå i möjligaste mån utnyttjades för detta ändamål, hade nu ersatts av en för ändamålet specialkonstruerad radar. Vid F1, som var nattjaktflottilj, kunde nu flygtiderna under nattflygning och vid "dålig" väderlek utnyttjas effektivare och flygningarna planeras så att landningsproceduren kunde påbörjas utan längre väntetider. Som alltid när det gäller nya tekniska hjälpmedel dröjde det inte länge förrän man var helt beroende av den nya radarn.
Inflygningsradar CE-71 var i operativ drift 1955-1965.Erfarenheterna av radarn var så goda att flygvapnet i slutet av 50-talet beslöt att centralt anskaffa liknande radarutrustningar till samtliga flygflottiljer. De nya stationerna, som i dagligt tal kallades PAR (Precision Approach Radar), var av modernare typ och hade beteckningen PN-67.
CE-71 var tillverkad av EKCO WORKS Ltd. SOUTHEND-ON-SEA, ESSEX, England.
Radarns engelska beteckning och benämning var AIRFIELD APPROACH AID Type CE-71. Detta var troligen anledningen till att den fick benämningen CE-71 där CE inte var en vedertagen FV förkortning.
Operativ funktion
Principen för den operativa funktionen var, att med hjälp av UK-pejl och kommunikationsradio pejla och leda det annalkande flygplanet till ett lämpligt läge för inflygning och landning. Under tiden, som själva pejlingen pågår, avsöktes inflygningsbäringen i höjdled med hjälp av radarn. Radarns antennlob var alltid koordinerad med UK-pejlens minima. Denna avsökning pågick tills flygplanet kom inom radarns täckningsområde där flygplanet blev synligt som en tagg på radarns A-indikator. Flygföraren beordrades då att göra en sväng på 90 ° för identifiering. Bäring och avstånd till flygplanet avlästes på radarns bäringsskala respektive A-skop. Flygföraren fick nu per radio kontinuerlig order om kurs, plané och avstånd ned till fastställd säkerhetshöjd. Under inflygningen hölls radarns bärings- och höjdinställning hela tiden avpassade för maximal ekostyrka.
Vid en eventuell avvikelse i kurs och höjd utöver den tillåtna avdriftbegränsningen kom "UR KURS"-indikatorn att lysa och "PÅ KURS"-indikatorn att slockna, varvid flygföraren beordrades att utföra kurs - alt höjdkorrigering. När flygplanet kommit till en punkt en halv mile (800 m) från sättpunkten får flygföraren en sista information för att leda flygplanet mot landningsbanan. Därefter avbröts radiokontakten med flygföraren.
Kort beskrivning
Inflygningsradar CE-71 bestod i huvudsak av en X-bandradar, en UK-pejl och en kommunikationsradio. Utrustningen var fordonsbaserad och inbyggd i ett från fordonet löstagbart apparathus. Samtliga enheter ingående i radar- och pejlutrustningen var samlade i ett gemensamt apparatstativ monterat kring en vertikal axel och som kunde vridas kring densamma. Enheterna spänningmatades genom ett släpringspaket placerat vid axelns nedre infästning. Radarns och pejlens antenner var placerade på en gemensam antennpelare som utgjorde en förlängning av apparatstativets axel, vilket resulterade i att antennernas rörelse i horisontalled följde apparatstativet. Antennerna, av vilka pejlantennen var placerad överst och radarantennen nederst på antennpelaren, var riktade så att radarns antennlob sammanföll med pejllobens nollaxel och dessutom placerad i förhållande till det vridbara apparatstativet så, att operatören hade ansiktet vänt mot det annalkande flygplanet när han avläste radarindikatorn.
Tekniska data
Frekvensområde X-band (3 cm)
Magnetron CV370
Pulseffekt 7kW
Pulstid 0,5 µs
Pulsfrekvens (PRF) 1850 Hz
Källor:
- Dokument vid AEF
- Dokumentet FHT F08/04 Inflygningsradar CE71, Rune Erlandsson
Sammanställt av Arne Larsson
Läs mer i:
Inflygningsradar CE-71 (3,2 MB) Författare: Rune Erlandsson. F08/04.
Förstudie angående den historiska radarutvecklingen inom Flygvapnet
(F11/04 ) (2 MB) Författare: Karl Gardh.