Försvarets Historiska Telesamlingar

 

     PN-51 apparatstativ                  Antenn                                   Indikator Rebecka

 

1948 togs beslut om att F 1 i Västerås skulle ombildas från bomb- till nattjaktsflottilj. Behov fanns av att anskaffa en ny typ av navigationsutrustning som medgav säkrare navigeringsmöjligheter i mörker och låga molnförhållanden.

Vid en radionavigeringskonferens i Stockholm den 24-26 oktober 1949 angav Major H Werneman FV följande om system för navigering:
” Jaktflygplan i hemortsförsvaret skola kunna ta sig hem till baseringen från ett avstånd på c:a 150 km. Det är ett önskemål att dagjaktflygplanen och ett krav att nattjaktflygplanen skola kunna bestämma sina lägen på 5 km när.
     För attack- och spaningsflygplan erfordras möjlighet till såväl hemflygning som lägesbestämning på ett avstånd av c:a 400 km från baserna.
     När flygplanen navigerat hem till baserna skola de även kunna landa under dåliga väderförhållanden. Som närmaste mål bör sättas ett system, som medger landning vid en molnbas på 30 m och en sikt på 500m. Möjligheterna att åstadkomma ett system som medger landning i det närmaste utan optisk sikt bör beaktas. Med hänsyn till att ett flygplan i regel har kort auktionstid, måste mycket stora krav ställas på landningskapaciteten. Önskemål är att minst en division (12 flygplan) på 6 minuter. Flygplan böra kunna följa både grundlinje och glidbana. Möjligheter till sammankopling med styrautomat bör beaktas.
De nuvarande planerna hänföra sig till system för ensitsiga flygplan.
Vare sig i Sverige eller utomlands finns något känt system för ensitsiga flygplan, som följer de militära kraven. Vi ha därför i likhet med utlandet och i avvaktan på en slutlig lösning måst tillgripa provisorier. Det bästa hjälpmedlet vilket nu finns vid FV flygplatser är UK (VHF) markpejl. Kapaciteten på detta system är emellertid liten, även sedan den pågående utbyggnaden av systemet med pejl både hos trafikledaren och i radiostationen slutförts. En kommande jaktflygplantyp kommer därför att förses med radiokompass LV. Härutöver planeras anskaffning av ett system med talande fyrar. Dessa fyrar komma att få en noggrannhet som är bättre än ±5°. Ev. kommer systemet att kompletteras med riktad landningsradiofyr.
För två- eller flersitsiga flygplan har det funnits ett stort antal system att välja mellan. Av flera skäl har FV valt Eureca-Babs systemet.”

Flygförvaltningen gjorde en förfrågan i England om möjligheten att få köpa dylik utrustning och fick ett erbjudande att köpa kompletta flygplan med navigeringsutrustning. Flygplanen var av typ Mosquito som i Sverige fick beteckningen J 30. Våren 1948 beställdes 60 st flygplan som levererades juni 1948.

I ett dokument skrivet av Major T Sjölin den 24 oktober 1950 anges:
”De avgörande skälen varför systemet valdes voro bland annat följande
1.Systemet är mångsidigt användbart och medger: navigering, landningshjälp och igenkänningssignalering (mellan två fpl i luften eller fpl fartyg)
2.Systemet har under kriget utprovats i England och personalen har stort förtroende för det samma.
3.Systemet är relativt svårt att störa
4.De ur taktiskt synpunkt uppställda kraven på ett navigeringshjälpmedel för i första hand nattjakt, i andra hand attack, uppfylles i stort sett av systemet.”

Navigeringssystemet var tillverkat i England av Philips kocernens dotterbolag (MURPHY ) och bestod av tre delar:

• Markbaserad navigeringsfyr med ursprungsbenämning Eureca som i flygvapnet fick namnet Radiofyr PN-51.
• Indikatorenhet i flygplanet med ursprungsbenämning Rebecca som i flygvapnet fick namnet Navigeringsradar PN-53. Den presenterade avstånd, riktning och läge till markfyrarna.
• Landningsfyr BABS, beskrivs under Landningshjälpmedel.

Uppgifter på antalet stationer som anskaffades har inte kunnat bekräftas men från ett CFV beslut från april 1955 har åtta fasta och två rörliga levererats till förband under 1950-1955.

Vid navigering utsändes pulser från flygplanet via en rundstrålande antenn. Dessa togs emot av navigeringsfyr Eureka, som svarade. Svaret togs emot av flygplanets två skilda monterade antenner och genom att jämföra signalstyrkan mellan antennerna kunde riktningen till fyren bestämmas. Tiden mellan frågesignal och svarssignal mättes i flygplanet och presenterades för piloten i form av avstånd till den markbaserade fyren. I flygplanen presenterades resultatet på Indikator Rebecka, på samma indikator presenterades även riktningen.

Principskiss över systemet

Utrustningarna levererades och den första installationen utfördes1949 av CVA vid F1 Västerås.

Tekniska data

• Frekvensområde 200-240 MHz
• Pulseffekt ca 5 kW
• Svarsfrekvens maximalt 10000 pulser/sek
• Kraftförsörjning 220 V 50 Hz
• Effektbehov ca 2 kW
• Totala vikten på stativet är ca 950 kg.

PN-51 genomgick ett antal modifieringar som fick då en tredje siffra i sin benämning PN-511, PN-512 och PN-513.

Skrivet av Arne Larsson

Källor
Dokument vid Krigsarkivet
FHT dokument F01/04

.

Läs mer i:

Radarfyr PN-601 och 513 (4,3 MB) Författare: Karl Gardh. (F01/04)