Radarfyr PN-51/F (Eureka)
1948 togs beslut om att F 1 i Västerås skulle ombildas från bomb- till nattjaktsflottilj. Behov fanns av att anskaffa en ny typ av navigations-utrustning som medgav säkrare navigeringsmöjligheter i mörker och låga molnförhållanden. Flygförvaltningen gjorde en förfrågan i England om möjligheten att få köpa dylik utrustning och fick ett erbjudande att köpa kompletta flygplan med navigeringsutrustning. Flygplanen var av typ Mosquito som i Sverige fick beteckningen J 30. Våren 1948 beställdes 60 st flygplan som levererades juni 1948.
Navigeringssystemet var tillverkat i England av Philips dotterbolag (MURPHY ) och bestod av tre delar:
- Indikatorenhet i flygplanet med ursprungsbenämning Rebecca som i flygvapnet fick namnet Navigeringsradar PN-53. Den presenterade avstånd, riktning och läge till markfyrarna.
- Markbaserad navigeringsfyr med ursprungsbenämning Eureca som i flygvapnet fick namnet Radiofyr PN-51.
- Markbaserad landningsfyr med ursprungsbenämning Babs. Den installerades vid F 1 men utgick tämligen snabbt varför den inte fick någon militär benämning.
I ett dokument skrivet av Major T Sjölin den 24 oktober 1950 anges:
”De avgörande skälen varför systemet valdes voro bland annat följande:
- Systemet är mångsidigt användbart och medger: navigering, landningshjälp och igenkänningssignalering (mellan två fpl i luften eller fpl fartyg)
- Systemet har under kriget utprovats i England och personalen har stort förtroende för det samma.
- Systemet är relativt svårt att störa
- De ur taktiskt synpunkt uppställda kraven på ett navigeringshjälpmedel för i första hand nattjakt, i andra hand attack, uppfylles i stort sett av systemet.”
Utrustningarna levererades med installation av markutrustning 1949 vid F1 Västerås och fortsatte vid F15 Söderhamn, F11 Nyköping, F17 Ronneby och F7 Lidköping.
Installationen av apparathus och master utfördes av CVA medan Philips svarade för installation och driftsättning av navigeringsutrustningen. Sammanlagt installerades sju st fasta PN-51.
Utöver de fasta stationerna levererades två rörliga utrustningar. Fyren var, i denna applikation, installerad i en hydda som var monterad på ett Dodgechassie. En av dessa var med säkerhet stationerad vid Centrala Flygverkstaden (CVA) i Arboga.
PN-51 ingår i ett navigationssystem, som arbetade med pulsmodulerad sändning.
Flygplanen var utrustade med en frågestation, PN-53 (Rebecca), som skickade ut en signal med högfrekventa pulser med en pulslängd av 4 µs och en pulsrepetitionsfrekvens av några hundratals pulser per sekund. Dessa togs emot av den markinstallerade navigeringsfyren PN-51 (Eureca).
Frågestationens puls detekteras och modulerar navigationsfyrens bärvåg som återsänds till flygplanet. I flygplanets utrustning uppmäts tidsintervallet mellan den utsända- och mottagna pulsen varvid avståndet mellan flygplan och navigeringsfyren kan uppmätas mycket noggrant. På flygplanet fanns två antenner, en på vardera vingspetsen, och genom att jämföra signalstyrkorna från dessa erhölls riktningen till fyren.
Navigeringsfyren var konstruerad att kunna ta emot betydligt större antal pulser per sekund än som svarar mot pulsrepetitionsfrekvensen hos en frågestation. Antalet flygplan som kan betjänas av en fyr erhålles genom att fyrens maximala pulsrepetitionsfrekvens (10000 pulser per sekund) divideras med frågestationens pulsrepetitionsfrekvens (200). Detta ger som resultat 50 flygplan.
Detta innebär också att en flygförare kan erhålla kontinuerlig indikering av avstånd och riktning till en plats där en fyr är monterad.
För svenska Philips blev detta starten för att under en lång tid utveckla och tillverka navigationsutrustningar för mark- och flygplansapplikationer.
PN-51 genomgick ett antal modifieringar, bland annat när navigerings-utrustningarna PN-50 och PN-59 infördes i flygplan. Efter de större modifieringarna infördes en tredje siffra i benämning PN-511, PN-512 och PN-513.
PN-51 Fanns i operativ drift från 1949 till början av 60-talet när Fpl 35 infördes. Den ersattes då av Navigeringsradarfyr PN-60 (Anita).
Tekniska data
Frekvensområde 200-240 MHz
Våglängd 1,5-1,25 m
Mottagarkänslighet 17,6 µv för (S+N)/N 4:1
Pulseffekt >5 KW
Pulslängd 4 µs
Svarsfrekvens Max 10000 pulser per sekund
Kodning Min 3 morsebokstäver, bildade av en extra puls efter svarspulsenLäs mer i:
Radarfyr PN-601 och 513 (4,3 MB) Författare: Karl Gardh. (F01/04)
Mer information om PN-51 finns på följande sidor.
Navigeringsradar PN-53 (Rebecca) (AEF)
Artiklar ur Underrättelser från flygledningen (Ufl)
Tekniska fronten: Den talande fyren (nr 2 o 3 /53)