Försvarets Historiska Telesamlingar

 

     Navigeringshyddan och mastfoten                Mastens överdel med antenn

Bakgrund
När Sveriges första nattjaktflygplan J30 Mosquito 1948 tillfördes F1 i Västerås ingick en engelsk utrustning som hjälpmedel vid navigering och landning i mörker och nedsatt marksikt. Dessa hjälpmedel, Navigeringsfyr PN-51/F Eureka (Anna) och Landningsfyr BABS var föregångare till de av svenska Philips framtagna utrustningarna Navigeringsfyr PN-60/F (Anita) och Landningsfyr PN-52/R (Barbro) för att kunna betjäna J32 Lansen som kom ut på förband i mitten av 1950 talet.

Anita PN-60 var en markbaserad utrustning, som bl. a. innehöll elektronik för funktion med den flygburna utrustningen PN-53 Rebecca (som modifierades/kompletterades till PN-50) som var installerad i fpl 32 Lansen och som även fanns i fpl 34 Hawker Hunter, TP 83 Pembroke och i fpl. S29C Tunnan.

När fpl. 35 Draken kom ut på förband i början på 60-talet var detta fpl. utrustat med en modernare variant av NAV-utrustning med beteckningen PN-59 som ersatte PN-53 och PN-50. Detta medförde att alla PN-60/F stationerna kompletterades med elektronik motsvarande PN-59 så att även fpl 35 kunde betjänas. PN-60/F fick efter modifieringen beteckningen PN-601/F där 1:an anger den första modifieringen av PN-60 som även blev den sista. PN-601/F är konstruerad och tillverkad av svenska Philips och kan vara ett av de första elektroniksystem som tillfördes svenska försvaret som var konstruerad med s k ”Logiska kretsar” d. v. s. ”och- eller- icke” kretsar, vippor och dylikt.

PN-51 Eureka var tillverkad av MURPHY i England (ett dotterbolag till Philips liksom svenska Phillips) var rörbestyckad och hade hög uteffekt. PN-51/F var således föregångaren till PN-60/F och betjänade J30 Mosquito som var i tjänst mellan 1948 och 1953. I och med att PN-60 infördes plockades en stor del av den föråldrade elektroniken bort från PN-51 och endast slutsteget behölls. PN-51/F blev därmed kompatibel med PN-60 och var parallellt i operativ funktion, på detta vis erhölls en navigeringsfyr med hög uteffekt och lång räckvidd.

PN-60 och PN-601 utvecklades och levererades av Svenska Philips. Några uppgifter om hur många utrustningar som anskaffades har inte gått att hitta, men enligt ett beslut skulle PN -60 under 1957 levereras till samtliga depåflygfält som inte har PN-51 samt till elva flottiljer och till FRAS och CVA. Det skulle i så fall innebära att ett 50-tal fyrar hade beställts. Enligt en inventering av beståndet 1999 så fanns det 22 st kvar på vissa förband varav ett antal av dessa var avställda.

I och med att fpl 32 Lansen började införas på förbanden under 1956 började också PN-60 att levereras till berörda förband. Enligt ett CFV beslut från feb 1957 började PN-60 att levereras till samtliga depåflygfält som inte hade PN-51 och till elva flygflottiljer exklusive FRAS (Flygets radarskola).

Kortfattad beskrivning PN-60/F
Navigeringsfyr PN-60 var en utrustning som samarbetade med den flygburna Navigationsutrusningen PN-50. I flygplanet erhölls avstånd och bäring till fyrens uppställningsplats.

Förbindelsen mellan flygplanet och fyren var av typ "Frågepuls-Svarspuls".

Mottagning av frågepuls och sändning av svarspuls skedde på skilda frekvenser som kunde väljas inom frekvensområdet 218-242 MHz. Varje fyr tilldelas sin speciella kod och frekvenskombination, varigenom flygföraren kunde söka kontakt med önskad fyr genom att ställa in fyrens kombinationer på flygplanets manöverlåda. Avståndet till fyren fick föraren genom att utrustningen mätte tiden mellan frågepuls och svarspuls. Bäringen till fyren bestämde NAV-utrustningen i flygplanet genom att svarspulserna togs emot växelvis över flygplanets två riktantenner och genom att jämföra signalamplituderna. 

Kortfattad beskrivning PN-601/F
Radarfyr PN-601/F var en navigeringsfyr, som samarbetar med de flygburna navigeringsutrustningarna PN-50 och PN-59. Härigenom erhölls i flygplanet avstånd och riktning till fyrens uppställningsplats. Förbindelsen mellan flygplanet och fyren var av typ frågepuls-svarspuls. Med förutbestämd upprepningsfrekvens, sände fyren även en riktningspulsgrupp, som kunde utvärderas av PN-594 till riktningsinformation. Mottagning av frågepulsgrupp och sändning av svarspulsgrupp skedde på skilda frekvenser, som kunde väljas inom området 218-242 MHz. Pulserna i pulsgrupperna placeras inbördes i ett antal fasta lägen efter en viss kod. Varje fyr tilldelas sin speciella kod- och frekvenskombination, varigenom flygföraren kan söka kontakt med önskad fyr, genom att ställa in fyrens kombinationer på navigeringsutrustningens manöverlåda i flygplanet.

När utrustningen låst på avsedd fyr sändes regelbundet en treställig kod på morse Koden visades med hjälp av en särskild glimlampa på navigatörens manöverpanel. I navigatörsutbildningen ingick bl. a. att kunna läsa av treställiga morsekoder som sändes i 40-takt.

Riktningen mot fyren presenterades på PN-50 -instrumentet som visade åt vilket håll flygplanet skulle svänga för att snabbast få fyren rakt fram. För att få fram riktningen måste flygplanet svängas tills riktningsvisaren på instrumentet visade att fyren låg rakt fram och därefter läsa av bäringen på kompassen.

Riktningen till fyren bestämde navigeringsutrustningarna genom att de tog emot svarspulserna respektive svarspulsgrupperna växelvis över flygplanets två riktantenner och därefter jämför signalamplituderna.

Riktningsinformationen presenteras i flygplanet på styrvisarindikatorn i PN-50 instrumentet.

Teknisk data PN-60/F och PN-601/F
Mottagarenhet
PN-50 systemet

Frekvensområde	218-242 MHz
Känslighet	25 µV eller 72 dB under 0,1V vid S/B- förhållande 4:1
Bandbredd	Minst 2,8 MHz vid 6 dB dämpning.
Mellanfrekvens	30 MHz. Lokaloscillatorfrekvensen är högre än signalfrekvensen
Lokaloscillatorfrekvens	36 gånger kristallfrekvensen
PN-59 systemet
Frekvensområde	217-259 MHz
Känslighet	10 µV=80 dB under 0,1 V vid S/B- förhållande 2:1
Bandbredd	c:a 2 MHz vid 6 dB dämpning
Mellanfrekvens	45 MHz.  Lokaloscillatorfrekvensen är lägre än signalfrekvensen.
Lokaloscillatorfrekvens	5 gånger kristallfrekvensen
Sändarenhet
Frekvensområde	218-242 MHz
Pulsuteffekt	Minst 500 W
Sändarfrekvens	27 gånger kristallfrekvensen

  
Allmänt, Hydda och antenn.
Hela PN-60 utrustningen var installerad i en trähydda med en golvyta på 2x2 meter.

Både sändar- och mottagarantennerna satt i toppen på en c:a 20 meter hög mast. Sändarantennen var rundstrålande i horisontalplanet. Antennerna var utformade som koaxialdipoler och var placerade ovanför varandra på ett gemensamt centralt rör.

Totalt fanns 15 antennelement (hylsor). Elementen var en kvarts våglängd långa.

Antennmast och antenn.

PN-51 Eureka fanns vid följande platser och blev modifierade i enlighet med PN-60

F 2 Hägernäs

F 11 Nyköping

F 21 Luleå

F 5 Ljungbyhed

F 7 Såtenäs

F 17 Kallinge

PS-16 (radarstn) Härnösand

 

PN-60/F installerades vid följande platser

F 1 Västerås

F 3 Malmen

F 4 Frösön

F 6 Karlsborg

F 8 Bararby

F 9 Säve

F 10 Ängelholm

F 12 Kalmar

F 13 Bråvalla

F 14 Halmstad

F 15 Söderhamn

F 16 Uppsala

F 18 Tullinge

F 21 Luleå

Vidsel, Eskilstuna, Gunnarn, Hagshult, Heden, Hultsfred, Kiruna, Uråsa, Visby Kramfors, Sjöbo, Hasslösa, Tierp, Råda, Fällfors, Åmsele, Kubbe, Sättna, Färila, Jokkmokk, Knisslinge, Byholma, Kosta, Everöd, Arboga, (CVA) och FRAS.

Skrivet av Arne Larsson

Källor:

• Dokument vid Krigsarkivet
• Dokument vid AEF
• Dokumentet FHT F01/04 Radarfyr PN-601 och 513,  Karl Gardh
• FV Navigeringshandbok