Tmr-13/Tmr-14
(Plasthyddor)
Tmr-13 och Tmr-14 i plasthyddor.
Inom flygvapnet användes olika typer av materiel skydd för bl.a. radio-, radiolänk-, radar-utrustningar. Det var trähus och mobila anläggningar (Tmr). En ny typ behövde tas fram för att möta de krav som uppkommit. Uppdraget lades på Sven-Ewert Sörelius KFF.
Radioutrustningarna vid flygvapnets krigsflygplatser utgjordes av de mobila enheterna Tmr-VIII, Tmr-IX och KPL bilar. De tillhörde flottiljerna och följde divisionerna till krigsflygfältena vid övningar mm.
Sven-Ewert Sörelius, f.d. CVA sedan KFF/FMV, berättar att framtagningen var hans näst största projekt.
”Jag började på 50-talet att anmäla till mina chefer Hugo Larsson och Ove Norell att Tmr-bilarnas hytter läckte och fick tas in vart andra eller tredje år för åtgärder. Radiobilarnas hytter hade plåt utvändigt och masonit invändigt med veckad papp som isolering.
Det resulterade i att jag i mitten av 50-talet fick i uppdrag av avdelningschef Hugo Larsson att skaffa något annat. Beredningen började med att jag fick resa till Kanada, USA, England samt Frankrike för att kartlägga marknaden. Jag besökte USA:s Europafilial i Frankrike som låg vid Boulogne skogen i Paris och de hade som krigsbyte från Tyskland kommit över tyskarnas forskning om cellplast.
Det skulle säkert gå att skaffa ett lämpligt material som byggelement och cellplast kändes vara åt rätt håll för att bygga materielskydd. Kontakt togs med KTH:s avdelning ”Lätt konstruktion” som fick ett uppdrag att ta fram en styv sandwichkonstruktion. KTH tog fram en kravspecifikation tillsammans med företaget DIAB i Laholm. Modeller togs fram och testades av KTH vilket efter några år började ge resultat.
Mobilitet var önskvärt i stället för bergrum. Hyddorna kulle kunna transporteras på landsväg och som hängande last kunna transporteras med helikopter. Hyddornas invändiga höjd bestämdes av diagonalen för de 19” stativ som användes. Som splitterskydd skulle, vid skarpt läge, hyddorna skyddas med tre ton sten och jord. Under c:a 10 år utvecklades hyddkonstruktionen av KTH som gjorde en mängd prover med bland annat fullskaliga utmattningsförsök och tester med detonerande minor. Resultatet efter utveckling och prover blev en hyddkonstruktion av sandwichtyp med cellplast som distansmaterial och en stålkonstruktion som bärande del. Flygstabens krav på helikopterförflyttning ställde till stora krav med bland annat utvidgningskoefficienten mellan stål och plast som skapade läckage.
Två tillverkare kontaktades och ombads att lämna anbud. Det ena Trelleborgsplasts Ljungbyfabrik som var ett K-företag och det andra var Sundsvallföretaget Centrifugalplast. Cellplasten bestod av två ytskikt och med DIAB cellplast som kärnmaterial. En provserie om 10 hyddor från vardera företaget beställdes. Vårsolen gjorde att Trelleborgsplasten fick blåsor och det visade sig att rollning av plasten var viktigt för att få ut luften ur plasten som utvidgade sig i solvärmen. Utprovningen visade att Sundsvallsföretagets provserie var bäst och de hade även det lägsta priset (16 000kr för stor hydda och 11 000 kr för liten hydda) varför de fick seriebeställningen. Över 1000 plasthyddor tillverkades under nästan 20 år (1960-80).
De flesta av hyddorna installerades av CVA i Arboga där kontaktpersonerna var Arne Norberg och Bernt Ödman. Som en uppskattning för mitt framgångsrika arbete med plasthyddorna skulle jag få en gratifikation men det visade sig att FMV jurister var emot detta då en chef som har arbetsuppgift i uppdrag inte kan få en gratifikation. När detta framkom tog byrådirektör Ove Norell fram sin portmonnä och gav mig en krona som ett symboliskt erkännande”.
För radioutrustningar togs inledningsvis två typer fram, Tmr-13 för mottagarutrustningar och Tmr-14 för sändarutrustningar (Tmr =Transportabel Mark Radio).
Tmr-13 innehöll radiomottagare och en manöverplats. Radiomottagarna var enkanalsmottagare av typ RK-01 och mångkanalsmottagren Fmr-7. Manöverutrustningen utgjordes av den 10-kanaliga Expeditionspanelen med talutrustning. Antennerna var av typ ”Jordplan antenn FF-FR 43460” som installerades på en mast bredvid plasthyddan. När Bas-60 började att uppföras under 60-talet installerades mottagare och manöverutrustningarna i KC-Bunkern vilket medförde att Tmr-13 blev reservutrustning för KC.
Installation av plasthyddor vid CVA. Tore Karlsson installerar radio i en Tmr-13
Tmr-14 blev den permanenta sändarplatsen på Bas-60 och placerades på ett avstånd av minst 500 m från KC. Under 60-talet och en tid in på 70-talet bestod radioutrustningen av enkanalsändare RK-01 och mångkanalsändaren Fmr-7. Varje sändare var ansluten till en egen antenn som i flera fall resulterade i en stor antennpark som var installerade på trämaster. Tmr-14 var till större delen permanent och kom ibland att felaktigt kallas för Fmr-14 (som var en sändare i Lopra-systemet).
Som splitterskydd skulle, vid skarpt läge, hyddorna skyddas med tre ton sten och jord.
Radiosändare i Tmr-14, Tmr-14 och Jordplan antenner på trämast
Den äldre radioutrustningen började att falla för åldersstrecket och under mitten av 70-talet ersattes radiostationerna RK-01 och Fmr-7 av Radiostation RK-03, ett nytt Bas-radiosystem infördes vars sändare installerades i Tmr-14 och också radiostation Ra-758. I Tmr-14 installerades antennfilter VHF-Multikopplare) för sändarna som medgav att upp till 6 sändare kunde anslutas till en antenn.
Plasthyddorna utgjorde dels permanenta anläggningar, dels transportabla anläggningar för uppställning där de tillfälligt behövde ställas upp och dels som reserv för utslagna enheter. Transporten av plasthyddor för de två sistnämnda kategorierna blev en viktig faktor. För Robot 68 hade ett stort antal transportkärror tagits fram som av olika anledningar blivit överblivna. Dessa ansågs som lämpliga för transport av plasthyddor. Men det visade sig att kärrorna var för grunda och kunde fastna på höjder/ojämnheter på skogsvägar som bland annat fanns fram till sändarplatserna för radio.
Robot 68 kärra med plasthydda
Under framtagningsperioden kom ett krav på att vissa typer av hyddor skulle kunna transporteras och uppställas med hjälp av helikopter.
Helikopter transport
Över 1000 plasthyddor togs fram. För radioändamål användes plasthyddor, utöver här beskrivna Tmr-13/Tmr-14, även för Tmr-20, Tmr-30, Tmr-40 och för Loprasystemet samt för Radiolänk, Navigationsutrustningar, operatörshyddor för Radar mm. Dessa beskrivs på annan plats.
Läs mera här:
CVA med efterföljande verksamheter, namn och ägare (77 MB) Författare Arne Larsson m fl. (F01/24)
Denna handling beskriver verksamheten vid det som från början hette CVA (Centrala Flyg-verkstaden Arboga) och fram till ett antal år in på 2000-talet då SAAB blev ägare.
Avsikten var från början att det skulle bli ett dokument men under de år som skrivandet pågått har med hjälp av arbetskamrater, dokument i Krigsarkivet, personaltidningar mm inne-hållet blivit så stort att det ska ses som ett uppslagsverk där intresserade med hjälp av inne-hållsförteckningen kan söka upp det avsnitt/verksamher.t som är av intresse. Med anledning av detta finns vissa upprepningar.
Under de 80 år som gått sedan starten av CVA 1944 har företagets ägarförhållande förändrats från att först ha varit en del i flygvapnet till att nu ingå i Saab. Namnet har förändrats många gånger som redovisas i kapitlet företagen/organisation. För att inte förvirra för mycket för läsaren har i kapitel Verksamheter benämningen ”CVA” använts för att bibehålla kopp-lingen till ursprunget. Verksamheterna har i stort varit som från början även om de tekniska systemen förändrats och företagsnamnet och organisationerna ändrats.
Flygbassystemet Bas60 (1,3 MB) Författare: Jörgen Rystedt. (F04/05)
I flygbasutredningen som genomfördes under år 1954 togs grunderna fram för det nya flygbassystemet. Denna utredning innebar att det år 1956 togs fram ett utkast till en ny Bashandbok, som skulle användas och utvärderas under den stora flygvapenövningen samma år (FVÖ 1956).
I 1958 års ”Plan för utbyggnad av flygbaser” bestämdes att det totala antalet flygbaser skulle vara 70. Det innebar att ytterligare 31 baser skulle byggas, förutom de som redan fanns. Planen var kostnadsberäknad till totalt 250 miljoner.
Baserna skulle vara av tre olika typer, där Bas A kunde användas ständigt under året och dygnet, Bas B tillfälligt i fred och ständigt i krig och Bas C som endast skulle användas i krig och under bra väderförhållanden. Av dessa 70 baser skulle 46 baser förses med erforderlig utrustning för att möjliggöra kontinuerlig användning.
Länkar
TMR-13 - Transportabel markradio, interiör
TMR-13 - Transportabel markradio. Försvarets Materielverk utför försök med plasthydda till TMR -13.
Film
Materielskydd av armerad plastFilmen handlar om framtagning av plasthyddor av armerad plast att användas som apparathus
för militära ändamål
Under 50-talet uppstod problem med de då befintliga apparathusen av trä och aluminium so läckte och
krävde åtgärder vart 2-3 år. Sven-Ewert Sörelius vid KFF fick i uppdrag att undersöka och föreslå en ersättare till de gamla apparathusen. Efter studiebesök i USA,
Kanada och England besökte han Frankrike där man som krigsbyte från Tyskland kommit över
forskningsresultat om cellplast.
Kontakt togs med Tekniska högskolan i Stockholm som tillsammans med DIAB i Laholm forskade vidare
under ett antal år och tog fram en specifikation. Sundsvallföretaget Centrifugalplast vann den
efterföljande anbudsförfrågningen och fick under 60-80- talen tillverka c:a 1000 plasthyddor bestående av en stålkonstruktion och med DIAB cellplast so kärnmaterial.
Filmen är 30 minuter lång och med bra kvalité. Inspelningsår troligen 60-talet.
Producerad av Sturebild/Reinhold Carlsson på uppdrag av KFF/FMV. Digitaliserad genom FHT försorg
2021 och registrerad och bevarad hos FVM. Fritt för intresserade att kopiera.