Landningsfyr BABS
Landningsfyr BABS Rebecka indikator i BABS/EUREKA systemen
När Sveriges första nattjaktflygplan J30 Mosquito (1948-53) tillfördes F1 i Västerås anskaffades en engelsk utrustning som hjälpmedel för landning och navigering. Nattjaktflygplanet levererades med bland annatNavigationsutrustningen SCR 729 som arbetade mot två typer av markstationer eller fyrar. Den ena för avståndsnavigering kallad EUREKA (grekiska ordet för ”Jag har hittat det” och den andra för inflygning mot landningsbanan kallad BABS (Beam Approach Beacon Signal). Systemet utvecklades i Storbritannien vid Telecommunications Research Establishment.
Rebecca var benämningen på Radarnavigeringssystemet i fpl. som hade den svenska benämningen PN-53 som samverkade med markutrustningarna Radarfyr EUREKA PN-51 och Landningsfyren BABS. Detta system med PN-53 och markfyrarna, möjliggjorde navigering och säkra landningar i mörker och vid dålig sikt, en nödvändighet för ett nattjaktförband. Rebecca bestod av en mottagare, en sändare och en indikator som presenterade informationen från BABS och Eureka. Namnet "Rebecca" kommer från frasen "Igenkänning av fyrar".
Vid landning sände stationen ut pulser liksom vid navigering men mottagande station Babs, tog bara emot pulser i en smal lob utefter landningsbanans förlängning. Svaret gavs växelvis i två lober, en till vänster och en till höger om banans symmetri-linje. Pulserna var av olika längd i de båda loberna vilket medförde att det gick att avgöra flygplanets läge i förhållande till landningsbanan.
Den första produktionen av Eureka/Rebecca startade 1943 och systemet användes först för att släppa ner förnödenheter till motståndsmän i det ockuperade Europa. Med tiden tillkom ett antal andra användningsområden, bland annat blindbombning, inflygning till flygfält och som ett hjälpmedel för blindlandning i BABS-formen (Beam Approach Beacon Signal)
Rebecca utrustningen i flygplan Rebeccaantenner på fpl. Playmate
Navigeringsfyr PN-51 (Eureka) och landningsfyren som kallades för BABS var föregångarna till det av svenska Philips konstruerade och tillverkade utrustningarna PN-60 (navigeringsfyr) och landningsradar PN-52
EUREKA/Babs systemen var helt nytt i Sverige och den 9/2 1949 placerade CVA 4 personer på F1 för att bygga upp en serviceverkstad för de nya utrustningarna och de fick även uppdraget att installera och driftsätta det nya landningssystemet.
Bernt ”Macke” Edin, som var en av de fyra, berättar:
” 9/2 1949 till september 1951 lånades jag, Rune Erlandsson, Sven Larsson och Edbom ut till F1 för att bl.a. hjälpa till med de nya jaktflygplanen. På flygplatsen fanns markutrustningarna Eureka/ BABS, föregångare till bl.a. ILS. De var svåra att trimma. Jag upptäckte att utrustningen vid Västerås var feltrimmad mot en självsvängning. Jag hittade oscillatorsignalen och fick till stationen. Min kollega var en ingenjör från Stockholm. Vi gick och fikade samt ringde till Torsten Bergens i Stockholm och rapporterade att utrustningen fungerade. Bergens blev mycket intresserad och sa att han skulle komma omgående med ett flygplan och personligen landa med hjälp av Eureka och BABS. Under fikat avlägsnade sig min kollega. När jag kom ut till utrustningen sa kollegan att han gjort litet finjusteringar. Jag blev både besviken och misstänksam vilket resulterade i att jag drog mig undan när Bergens landade. Mycket riktigt, kollegan hade justerat in utrustningen på självsvängningen igen och Bergens hade fått göra en visuell landning. Mycket arg klargjorde Bergens det olämpliga i att kalla dit en så upptagen person som han på felaktiga grunder, utskällningen var kraftig”.
Torsten Bergens var vid detta tillfälle byråingenjör vid Utrustningsbyråns Elektriska sektionen vid KFF. Han blev senare byråchef på KFF Flygelektro och var en mycket auktoritär person inom KFF som med pondus förde sitt ledarskap. Han blev medlem i Krigsvetenskapsakademin och tilldelades Tulinmedaljen för sina konstruktiva insatser. När han lämnade KFF fick han följande vitsord av chefen KFF Lars Brising:
”Bergens har stor arbetsförmåga, han fordrar mycket av sina medarbetare, mycket av sina motparter och lika mycket av sig själv”.Det var alltså ingen lätt person som flög till Västerås för att landa med hjälp av den nya utrustningen och som lindrigt sagt blev en flopp. Det är förståeligt att Macke Edin pratade om detta under årtionden.
När Bernt ”Macke” Edin började att arbeta med Radarstation ER-IIIB fick han fototillstånd (för att dokumentera
installationen mm) som aldrig blev indraget och han betraktade det som permanent. Han använde det under årtionden och tog historiskt ”oersättliga bilder” som han gjorde egna kommentarer till. Bilden visar BABS-stationen vid installationen i Västerås.
Babs antennen vid installationen i Västerås. Berndt ”Macke” Edin
Dåvarande kaptenen Sven-Olof Olson och sedermera C FV har skrivit följande om landning i dåligt väder med hjälp av Landningsfyr BABS.
”Under nattjakt epoken lärde vi oss verkligen att flyga och landa i dåligt väder. Det var ytterst sällan som flygningen inställdes av väderskäl. En bidragande orsak var den långa aktionstiden främst hos J 30 men även J 33. En annan var bra landningshjälpmedel.
Den förhärskande landningsmetoden var BABS (Beam Approach Beacon System), senare utvecklad till den svenska BARBRO-metoden. Landningsradarn på marken utsände mot landningsriktningen två ovala lobermed en gemensam del i mitten täckande själva inflygningslinjen eller grundlinjen. I flygplanet indikerades på navigeringsradarn, som satt obekvämt inplacerad bredvid navigatören, avstånd samt i vilken lob flygplanet befann sig ena loben en bred markering =streck, i den andra en smal = punkt. Indikeringarna var lika långa befann sig flygplanet på grundlinjen. Höjden bestämdes av föraren som en funktion av avståndet. Genom att navigatören läste exempelvis ”streck två, avstånd fyra”, fick föraren en uppfattning om var flygplanet befann sig och vilka kurskorrektioner, som erfordrades. Navigatören var även här förarens öga och metoden fungerade utmärkt”.
Troligen passade inte BABS in i det svenska systemet varför det inte fick någon PN benämning utan Svenska Phillips fick i uppdrag att utveckla en ny landningsfyr som fick benämningen PN-52 Barbro som var flygvapnets Landningsfyr under 45 år (1954 – 2000).
Skrivet av Arne Larsson
