FHT loggo Försvarets Historiska Telesamlingar

flygvapnet loggo

IK-radarstation PI-15/A

PI-15

Bakgrund. 
Samtidigt med att radarn kom till användning uppstod behovet av att kunna skilja vän och fiende ur de erhållna ekona. Olika metoder utvecklades tidigt men de viktigaste framstegen gjordes under det andra världskriget då IFFsystem (Identification Fried or Foe) infördes. 

Systemen omgärdades dock av sträng sekretess varför det var först efter fredsslutet med tillgång till överskottsmateriel (surplus), som Sverige kunde skaffa lämplig utrustning. Den första IK-stationen som anskaffades fick beteckningen PI-15/A och var en utrustning avsedd för montage i flygplan.

Definition.
I den första beskrivningen av ”Flygburen igenkänningsutrustning” 1951 (FIK 1) definierades igenkänningssystem (IK-system) som ett radarsystem, vars uppgift var att ge personal på marken, i flygplan eller på fartyg möjlighet att skilja på egna och fientliga stridsenheter. (flygplan, fartyg mm). 

Systemets princip.
IK-systemet bestod av två huvuddelar, frågeutrustning och svarsutrustning. 
Frågeutrustningen hade sändare, mottagare samt indikator och svarsutrustningen mottagare, kodgivare och sändare.
Frågeutrustningen sände ut högfrekventa pulser och om en sådan togs emot av en svarsutrustning startas dess sändare och skickade ut en svarskod enligt den inställning som kodgivaren hade. Svarspulserna togs emot av frågeutrustningens mottagare och överfördes till dess indikator vilken visade svarsutrustningens kod.

PI-15/A
De första flygburna igenkänningsutrustningarna fick beteckningen Flygplanigenkänningsutrustning I (FIK I), senare PI-15/A.

De installerades i Fpl28 (Vampire), Fpl29 (Tunnan), J 30 (Mosquito), J 33 (Venom) och J 34 Hawker Hunter. 

Markutrustning PH-11 installerades i anslutning till radarstation ER-3b eller PJ-21. 

Utrustningen hade möjlighet att arbeta inom tre frekvensband: A-bandet (157 – 187 MHz), G-bandet (200 – 210 MHz) eller R-bandet (172 – 182 MHz). I Sverige användes bara A- och G-banden.

Inom A-bandet arbetade PI-15 som en normal svarsutrustning.(Transponder) För identifiering kunde svarspulserna antingen vara smala eller breda. 

Arbete på G-bandet skedde endast på den frekvens som jaktstridsledningen hade beordrat och bara med en pulsbredd.

Utrustningen var sekretessbelagd varför den inte fick falla i fiendehänder. Därför fanns möjlighet att med hjälp av en detonator spränga och förstöra vitala delar av stationen.

(Källa: AEF)