Flottiljer
Läs historia om flottiljerna längre ner på sidan.
Befintliga flygflottiljer var i början av 60-talet, enligt nedan:
(Välj flottilj/motsv genom att föra muspekaren över text/emblem och "klicka")!
F1 Västerås, F2 Hägernäs, F3 Malmen, F4 Östersund, F5 Ljungbyhed, F6 Karlsborg, F7 Såtenäs, F8 Barkarby
F9 Säve, F10 Ängelholm, F11 Nyköping, F12 Kalmar, F13 Norrköping, F14 Halmstad, F15 Söderhamn
F16 Uppsala, F17 Ronneby, F18 Tullinge, F21 Luleå
F19 benämndes det förband som var involverad i Finland under andra världskriget.
F20 var ett skolförband för utbildning av officerare beläget inom F16:s flottiljområde.
F22 var det förband som deltog i FN-uppdraget i Kongo i början av 60-talet. Flygplanen som användes vid det tillfället var J29 Tunnan.
Med anledning av Flygvapnet 90 år, har Flygvapenchefen, generalmajor Mats Helgesson under tredje och fjärde kvartalet 2016 besökt nedlagda flygflottiljer i syfte att uppmärksamma minnet av dessa förband och dess personal.
Kamratföreningar har representerat de nedlagda förbandens personal och uppmärksammandet har skett vid förbandets minnesmonument motsvarande.
Bilder från minnesceremonierna finns under respektive förband. En del av informationen har hämtats från Flygvapenbloggen och från Kamratföreningarna, samt från media.
Flottiljorganisation
En normal flottiljorganisation bestod av 4 - 500 anställda med ungefär lika stora delar militär och civil personal.
En flottilj som även hade ansvaret för stridsledningsförband kunde ha en personalstyrka på cirka 6-700 anställda.
Normalflottiljens organisation var enligt följande:
Flottiljen leddes av en överste som skulle ha bakgrund som flygförare.
Flottiljstaben var uppdelad i tio enheter enligt nedan:
Avdelning 1 = Flottiljexpeditionen
Avdelning 2 = Väderavdelningen
Avd ¾ = Intendentur- och byggnadsavdelning
Avdelning 5 = Sjukvårdsavdelningen
Avdelning 6 = Teknisk enhet
Avdelning 7 = Signalavdelningen
Avdelning 8 = Trafikledningsavdelningen
Avdelning 9 = Mobiliseringsavdelningen
Avdelning 10 = Kassaavdelningen
Baschefen var chef för flottiljens kompanier med normalt tre stationskompanier och ett utbildningskompani där de värnpliktiga fick sin militära utbildning.
Flygchefen var chef för flottiljens divisioner och ansvarade för flygsäkerheten.
Tekniska chefen var chef för den tekniska enheten och ansvarade för den övergripande tekniska verksamheten på flottiljen. Det innebar, förutom underhållsåtgärder på flygplanen, även övriga fordon och teknisk utrustning för flygverksamheten.
Varje flottilj skulle bemanna lika många krigsbaser som det fanns stationskompanier. Ett stationskompani svarade för den tekniska hanteringen av divisionens flygplan på kompaniet. Det innebar både mindre reparationer och underhåll, samt den klargöringsverksamhet som erfordrades för den dagliga flygtjänsten. Stationskompaniet, som bestod av ett 40-tal fast anställda tekniker (s.k. civilmilitär personal), utbildade även värnpliktiga i hanteringen av flygplanen så att dessa skulle kunna fungera som medhjälpare i den tekniska tjänsten på en flygbas.
De värnpliktiga inom Flygvapnet ryckte in vid fyra tillfällen under året. Detta innebar att man ständigt hade tillgång till utbildade värnpliktiga för att kunna hålla hög beredskap. Normalt var tjänstgöringstiden för varje värnpliktskull tolv månader.
Den tekniska enheten med sin flygverkstad utförde de större underhållsåtgärder och modifieringar på flygplanen som krävdes efter vissa flygtimmar. Vid den tekniska enheten fanns både civilmilitära tekniker och helt civila montörer.
En flottilj med normalt 3 flygdivisioner hade också 3 stationskompanier, vilka var och en bildade underlaget för en basbataljon. Divisionerna fördelades mellan de olika baserna. Normalt förlades en division per flygbas. Detta innebar 12 flygplan per krigsbas. Om basen även var ordinarie bas för annat flygslag, t ex ordinarie bas (O-bas) A/S (attackflyg och spaningsflyg) på samma bas, så tillkom ytterligare 12 flygplan. Samtliga baser var dessutom tillfällig bas (T-bas) för jaktflygplanen.
Flottiljens normala organisation avvecklades vid beredskapshöjning och personalen fördelades, enligt sin krigsplacering, till olika basförband
Alla flottiljer fick en uppgift vid beredskapshöjning, antingen som ett depåförband där viss utrustning kunde förrådshållas, eller som en krigsbas med funktion som ordinarie bas (O-Bas) för ett bestämt flygslag.
En flottilj som låg nära kusten fick i regel endast funktionen som tillfällig bas jakt (T-Bas Jakt)
Ovanstående är hämtat ur Flygbassystemet Bas60
Markteleutrustningar på flygflottiljerna
Utrustningar för direkt stöd för flygverksamheten
|
Under flygstyrelsens ledning utvecklades under första hälften av 1930-talet sambandstjänsten (pdf) inom flygvapnet.
1936-1945
Med leveranserna av bombflygplanen B3 inleddes en ny era inom flygelektroniken - avioniken. Dessa flygplan var alla utrustade med en tillförlitlig flygradiostation FR-1 för LV och KV. Dessutom utrustade med flygradiopejl för långvåg FRP-1. Andra flygplanstyper levererades med motsvarande avionik, J9 och B5 hade båda den nya svensktillverkade Flygradion FR-2 och flygradiopejlen FRP-2.
Parallellt med denna utveckling installerades på flygflottiljerna markradiosändare FMR-1 och senare FMR-4.
Transportabla mottagar-sändarfordon TMR-8 började att levereras 1940 och senare 1944 kom TMR-9 till förband. Vidare började under 1940 talet långvågsfyrar upprättas, dels som generella navigeringsfyrar, dels som stöd vid landning som angörings- och sättfyrar LRF-1 och senare radiofyren AD-501.
Dessa markutrustningar kom att utnyttjas av många andra flygplanstyper fram till 1960-talet
1945 Tidigare var man inom flygvapnet inriktad på kortvågsutrustningar för flygradiotrafik.
När de allierades erfarenheter av VHF-utrustningar blev kända ändrades detta.
De i februari 1945 beställda J26 Mustang var utrustade med en VHF sändtagare SCR-522, FR-7 med frekvensområdet 100...156 MHz. Mustangerna började levereras redan i april 1945 och tvingade fram en mycket snabb övergång till detta nya frekvensområde. Detta var möjligt genom att SCR-522 kunde köpas som surplus, till ett fördelaktigt pris, i mycket stora antal. Genom en snabb framtagning av en nätmatad strömförsörjningsenhet och ny manöverenhet kunde denna flygradio installeras på marken som FMR-5.
Övergången till VHF medförde en stor förändring för trafikledarena genom denna pålitliga förbindelse direkt mellan flygförare och trafikledning. Dessutom tillkom UK/VHF-pejlarna FMRP-5 som ett nytt betydelsefullt verktyg i TL-tornen, senare följt av automatpejlen FRP-6
m fl.
1948 kom nästa stora förändring i samverkande system mellan mark och flygplan. Nattjaktflygplanen J30 Mosquito levererades bl a med ett radarnavigeringssystem PN-53 som samverkade med de helt nya markutrustningarna:
· Radarfyren Eureka, PN51/F och
· Landningsfyren BABS, Beam Approach Beacon System
Detta system, PN53 och markfyrarna, möjliggjorde navigering och säkra landningar i mörker och dålig sikt, en nödvändighet för ett nattjaktsförband.
1950-55 PN-51/F installeras på vissa flottiljer förutom F1 för att möjliggöra ombasering av J30 förband.
Väderradar PS-29 installeras på ett antal flottiljer för att få erfarenhet av radar som hjälpmedel för flottiljernas väderavdelning.
RK-01 med avsevärt högre uteffekt börjar ersätta FMR-5.
Talfyren 301 installeras på alla flottiljer. Denna unika radiofyr, utvecklad av AGA, lämnade med en inspelad röst, riktningen till fyrens uppställningsplats direkt i flygradion utan extra utrustning i flygplanet.
1955-60 PN-50/A, flygvapnets nya navigerings- och landningsradar infördes först i attacklansen A32A. Snabbt följt av J34, J29C, m fl. Detta medförde markinstallationer på alla flottiljer av navigeringsfyren PN-60 och landningsfyren PN-52 som motsvarade BABS på F1.
Landningsradarn CE-71 installeras på F1 för att få erfarenhet av PAR, Precision Approach Radar.
FMR-7 en mångkanalig VHF utrustning installeras på alla flottiljer.
1960-65 Landningsradar PN-67 installeras på alla flottiljer för att höja säkerheten vid landning i dålig sikt. PN-67 gav TL möjlighet att ”prata ner” ett flygplan med mycket god precision s k PAR-landning
Väderradar PV-30 installeras på alla flottiljer. Ersätter PS-29 som visat värdet av radar för tillförlitligare väderprognoser.
Med J35D införs PN-59 systemet som var en vidareutveckling av PN-50. Navigerings- och landningsfyrarna anpassas genom modifiering och byter beteckning. PN51 blir PN-513, PN60 bli PN-601 och PN-52 blir PN-521.
De första flygsimulatorerna för fpl35 börjar levereras.
1965-70 RK-02 börjar tillföras förbanden.
1970-75 Landningsfyren PN-521/R ersätts av PN-55/F
TILS, Tactical Instrument Landing System, flygvapnets nya instrumentlandningssystem införs med AJ37
AJ37 simulatorer börjar levereras. Först ut F7
1975-80 Installeras markradiosystem FYL för amplitudmodulerad talkommunikation mellan mark och flygplan på VHF, 103-156MHz eller UHF, 225-400MHz.
Flygsimulatorer till jaktviggen JA37 börjar levereras till F13, F4, F21 och F17
|
(Källa AEF)
|
Flottiljer
Innan det svenska flygvapnet bildades 1926 var det svenska militärflyget uppdelat i arméns och marinens flygväsende.
Arméns flygväsende bestod av Flygkompaniet i Linköping, Flygskolan i Ljungbyhed, Flygavdelningar i Vänersborg och Boden (som tidvis hade en del av sina verksamheter förlagda till Karlstad och Kiruna) samt detachement i Skillingaryd och Östersund.
Marinens flygväsende utgjordes huvudsakligast av Hägernäs flygstation samt flygstationer i Karlskrona (Stumholmen), Göteborg (Nya varvet), hangar i Landskrona och en flygdepå med verkstäder vid Galärvarvet i Stockholm.
När flygvapnet bildades var direktivet att under en 6 årsperiod starta upp 4 flygkårer och en flygskolekår, platserna för flygkårerna skulle vara Uppsala (Blev Västerås), Hägernäs, Linköping och Östersund samt flygskolekåren i Ljungbyhed. Med undantag för Västerås fanns det sedan tidigare militär flygverksamhet vid orterna.
Den 1 juli 1926 tog det nybildade flygvapnet över arméns och marinens flygväsende. De fem flygkårerna betecknades med bokstaven F och siffrorna 1 till 5. För fyra av kårerna kunde verksamheten startas upp direkt under 1926 men för 1:a flygkåren var man först tvungen att hitta en lämplig plats för verksamheten.
I regeringsbeslutet 1925 angavs följande inriktning för de fem flygkårerna:
- 1:a kåren (F1) skulle finnas i Uppsala och i första hand betjäna högsta krigsledningen samt omfatta spanings-, bomb- och jaktflygsavdelningar gemensam spanarutbildning och grundläggande bombutbildning. Förläggningsorten blev genom riksdagsbeslut 1928 ändrat till Västerås där man fick övertaga kaserner och andra byggnader från det nedlagda I 18.
- 2:a kåren (F2) skulle finnas vid Hägernäs, med detachement i Västerås, och var avsedd för samverkan med marinen och skulle för detta ändamål bestå av bomb-, torped- och jaktflyg. Baseringen blev vid Hägernäs och enligt riksdagsbeslutet 1928 hamnade detachementet på Stumholmen vid Karlskrona i stället för Västerås.
- 3.e kåren (F3) på Malmen vid Linköping var avsedd för armésamverkan och skulle därför omfatta jakt- och spanningsflygavdelningar samt flygvapnets jaktskola.
- 4:e kåren (F4) på Frösön (Östersund) var även den avsedd för armésamverkan och skulle därför sätta upp jakt- och spanningsflygavdelningar
- 5:e Flygskolekåren (F5) på Ljungbyhed var avsedd som den inledande flygskolan och skulle uppsättas 1927.
Från nämnda kårer skulle avdelas ett detachement till kustflottan samt vid behov till flygstationerna i Boden, Vännäs, Gustavsvik, Vaxholm, Gotland, Karlskrona och Göteborg. För flygmaterielens underhåll och vård skulle två större flygverkstäder finnas, den ena på Malmen, den andra i Västerås. Flygverkstäderna vid Stockholms varv skulle läggas ned.
1936 beslöts att namnet ”Flygkår” skulle ersättas med ”Flottilj” samt att ”Kungl.” skulle tas bort. När det andra världskriget bröt ut insåg försvarsledningen och riksdagen det stora behovet av ett kraftfullt flygvapen. Utöver det stora antalet krigsflygfält som byggdes ut togs också ett beslut om att upprätta ett stort antal flygflottiljer.
Länkarna nedan går till Wikipedia för att där få mer information. Länkarna högst på sidan går till sidor på FHT hemsida, som beskriver befintliga flygflottiljer i början av 1960-talet.
Följande kan noteras:
- Flygtransportflottiljen F 30 var en planerad flygflottilj att verka inom svenska flygvapnet. Förbandsledningen var planerad att förläggas till Stockholms garnison vid Barkarby flygplats.
- Genom att F 20 skulle inriktas mot en renodlad förbandsskola, ansåg regeringen att F 20 skulle avvecklas och i dess ställe skulle Luftstridsskolan (LSS) inrättas. Åren 2010–2011 utbildades de sista värnpliktiga vid Luftstridsskolan och skolförbandet övergick till kontraktsanställda gruppchefer och soldater. Den 14 maj 2019 föreslog Försvarsberedningen bland annat att Luftstridsskolan i Uppsala ombildas till Upplands flygflottilj (F 16).
- F 16 lades ned 2003 men återtogs 2021
- För att hjälpa Finland under det finska vinterkriget skedde inom den svenska flygstaben förberedelser för att sätta upp ett frivilligförband med en jaktflygdivision och en bombflygdivision i norra Finland. Regeringen gav 14 december 1939 sitt tillstånd till att ett frivilligt flygförband fick organiseras. Chef blev den dåvarande majoren Hugo Beckhammar, som redan några dagar före nyåret rekryterat cirka 240 frivilliga, som med tåg reste från Haparanda till Kemi i norra Finland för att förbereda baseringsplatsen i Veitsiluoto. Regeringen beslöt den 30 december att ställa fem B 4 Hawker Hart, och tolv J 8 Gloster Gladiator till flottiljens förfogande. Vid den tidpunkten motsvarade det en tredjedel av Flygvapnets jaktflyg.
Förbandet organiserades med en flottiljstab, jaktdivision, lätt bombgrupp, transportgrupp samt ett stationskompani, totalt 250 man och två lottor under namnet "19:e flygflottiljen" eller "F 19" den 9 januari 1940.
Den 10 januari anlände flygplanen från Sverige och redan samma dag undsatte man en hårt ansatt finsk armégrupp som höll stånd vid Joutsijärvi trots upprepade ryska anfall. Efter några dagar visade det sig att Veitsiluoto låg för långt från fronten, flygplanens räckvidd medförde att de i bästa fall kunde ta sig till operationsområdet och åter, men knappast genomföra några uppdrag där. Under januari månad byggdes därför fem framskjutna baser.
Flottiljens arbetsuppgift var att bedriva spaning och anfall mot ryska flygbaser samt anfall mot ryska marktrupper och i mån av resurser förse städerna Uleåborg, Kemi och Torneå med jaktförsvar. Flottiljchefen major Beckhammar ledde själv ett sammansatt jakt- och bombflygförband i en överraskande insats 12 januari 1940 då fänriken Ian Lacobi stod för den första luftsegern genom att skjuta ned ett ryskt jaktflygplan av typen I-15.
Förberedelser gjordes att överföra en flyggrupp B 3 till F 19. På huvudbasen i Finland plogades en rullbana upp för att ta emot de tunga bombplanen, men innan flygplanen hann överföras var kriget över.
Då vapenstilleståndet inträdde 13 mars 1940, hade F 19 opererat i 62 dagar, resultatet var tolv förstörda ryska flygplan och sex egna flygplansförluster samt tre stupade svenska piloter. Nio J 8 och två B 4 återvände till Sverige i slutet av mars 1940 och placerades på svenska flottiljer.
Under de 100-år som gått sedan flygvapnet bildades har mycket hänt och utvecklats för flottiljerna. I det följande kan något nämnas.
Flygfälten.
De militära flygfälten hade först mycket blygsamma krav på start och landningsbanor och ett någorlunda jämnt gräsfält med några hundra meters längd var fullt acceptabelt för dåtidens lätta flygplan. Ett exercisfält var en utmärkt landnings- och startbana. Oftast var de gamla exercisfälten hårt trampade och av en sådan storlek att med en centralt på fältet placerad vindstrut kunde flygplanen landa och starta i godtyckliga riktningar.
I mitten av 30-talet, då flygvapnet utrustades med snabbare och tyngre flygplan påbörjades utbyggnaden av betong banor vid flygplatserna. De första asfalterade rullbanorna anlades i form av en stjärna eller som likbenta trianglar för att senare ersättas med två korsade banor.
Gräsfält vid F3 tidigt 30-tal. Triangel banor vid F21 40-tal. Korsade banor F3 50-tal.
Flygtrafikledning.
När flygvapnet bildades 1926 skedde flygningarna vid goda väderförhållanden och efter principen ”Se och bli sedd”. De öppna gräsfälten medgav ”360” inflygningsriktningar där vinden avgjorde vilken riktning som var lämpligast. Divisionens personal lade ut ”Märket” som var en duk med ett T som visade lämplig start eller landningsriktning.
Radiosambandet skedde först på långvåg med telegrafi. Telegrafisterna satt i speciella radiorum vid radiomottagarna och med en telegrafinyckel skickades information till flygplanen som var öppna och medförde ett högt vind- och motorljud för piloten, se bild nedan.
I radiorummet fanns också plats för annan personal som troligen kan benämns för ”Flygtrafikledning”.
Telegrafiplats vid F5 1928 Radiorum med telegrafist och annan personal F5 1934
Radio- och väderpersonalen vid F5 1930 Fpl installerad radio 1933. Lägg märke till
Antennlinan till vänster.
Under slutet av 30-talet började ”Flygtrafikledare” att anställas vars arbetsuppgift bl.a. var att besiktiga flygfältet, med flaggor märka ut fältgränser otjänliga områden, lägga ut märket, manövrera flod- och gränsljus samt föra flygplatsjournal med bl.a. underlag för divisionerna. Samband mellan TL och pilot var antingen flaggor vid märket eller signallampa och signalpistol från tornet. Vid denna tidpunkt började flygledartorn att uppföras och kortvågsradio med analog trafik att användas. Med kortvåg kunde korta meddelanden transiteras via radiotelegrafisten som över telefon kontaktades från och till TL. Meddelanden sändes i form av ”Q-förkortningar” ex.vis QBI som betydde ”Varning för sämre väder”.
Flygledartorn vid F5 1938 och på 40-talet. Flodljus 1938
Flygledartorn 40-tal.
För radiomottagarna byggdes under slutet av 30-talet Pejl- och radiocentraler som skulle ligga på grundlinjens förlängning i huvudbanans riktning. Denna central var ett friliggande fyrkantigt blockhus med KV-pejlens ramantenn installerad på taket. Här fanns två st. radiooperatörsplatser av vilka en kunde manövrera pejlen och den andra var avsedd för en radiotelegafist.
Pejl- och radiocentralen vid F 5 1939. Radiooperatörsplats tidigt 40-tal i Pejl- och radiocentral.
Under 40-talet uppfördes Kanslihus vid flygflottiljerna där flygtrafikledningen placerades i en kupa på taket. Dit erhölls rapporter från luftbevakningen och TL kunde under övningar snabbt få upp eget jaktflyg för agerade mot fientliga flygplan. Under 40-tal benämndes dessa kupor för Kommandoplats. Under dessa kupor placerades radio- pejl- och meteorologpersonal.
Kanslihusets övervåning med Radio- och Pejlrum.
1961 beslutades att trafikledningspersonal skall vara civilmilitär och bära uniform. 1978 övertog Luftfartsverket huvudmannaskapet för de militära trafikledarna och de blev åter civila med benämningen flygledare.
Antal flygplan ökade och rullbanorna blev längre och två banor infördes på de flesta flottiljerna. Detta medförde att flygledarnas överblick över flygplatsen blev sämre varför högre flygledartorn uppfördes och i vissa fall även TV-övervakning för banändarna.
F 10 flygledartorn F 21 Flygledartorn
När detta skrivs år 2025 finns fyra flygflottiljer.
Artiklar ur Underrättelser från flygledningen (Ufl)
Begränsning av bebyggelse mm i närheten av militära flygplatser (nr 6/48)
Flottiljpolisorganisationen (nr 4/49)
Artiklar ur FlygvapenNytt
Arméns och marinens flygemblem (nr 3/61)
Divisionsemblem (nr 1/63)
Flygplan klargjorda på rätt sätt (nr 2/64)
Hänt i Västergötland (nr 2/64)
Med sikte på aktivare presstjänst (nr 2/64)
Flyguppvisning (nr 3/64)
Flygflottiljerna bildar egna små reportageteam till pressens tjänst (nr 5/64)
Mer om F3-pejlen (FMRP) (nr 2/65)
Flottiljpolisen (nr 1/66)
Akademisk utbildning för nya intendenter (nr 3/66)
En trotjänare har sagt sitt - Farväl till vapnet - J 29 (nr 3/67)
Kommisariens arbete - en civil merit (nr 3/67)
Våra nya FSO vid förband (nr 1/69)
Förbandsindragningarna (nr 2/75)
Flygvapnet i "ÖB 77" (nr 3/75)
ÖB i försvarsfrågan (nr 3/77)
Uppföljning av flottiljorganisationen (nr 4/78)
Divisionsdator spar miljonbelopp (nr 3/82)
Sabotageförband ... med rätt att döda (nr 4/83)
Flygåret 1984-1985, verksamhetsberättelse (nr 4/85)
Flygvapnet inför försvarsbeslutet 1987 (nr 4-5/86)
Verksamhetsberättelse Flygåret 1985-86 (nr 1/87)
FU 88. Hur påverkas FV? (nr 5/88)
Flygvapnet i ÖB:s programplan 89-92 (nr 1/89)
FV:s årsredovisning 1987/88 (nr 1/89)
Flygvapnet i ÖB.s framtidsrapport FM 90 (nr 5/89)
FV:s årsredovisning 88/89 (nr 1/90)
LI FV del 3, PRIMUS/Flottilj (nr 1/90)
Flygvapnet i "ÖB 91" (3/90)
FV:s årsredovisning (nr 1/91)
CFV särskilda yttrande över ÖB 92 (nr 3/91)
FV i "ÖB 92", Flottiljavvecklingar och friställningar att vänta (nr 3/91)
Flygvapnet i obalans - får låg krigsduglighet (nr 4/91)
Flygvapnet inför 1992 års försvarsbeslut (nr 5/91)
Flygvapnet i regeringens försvarsproposition (nr 1/92)
Flygvapnets årsredovisning 1990/91 (nr 1/92)
Så tycker svenska folket om Flygvapnet (nr 1/92)
Flygvapnet i 1992 års försvarsbeslut (nr 2/92)
Flygvapnets årsredovisning (nr 4/92)
Kultur och böcker, "Bråvallavingar" och "Vingar över Uppland" (nr 3/93)
Flygvapnets årsredovisning 1992/93 (nr 1/94)
Programplan för försvaret fram till år 2000 (nr 4/94)
Försvarets årsredovisning (nr 5/94)
Inför totalförsvarsbeslutet 1996 (nr 3/95)
Bevakning och insatstjänst (nr 3/97)
Fem flottiljer - Åtta Gripen-divisioner (nr 4/99)
Försvarsmakten föreslår: Fyra flygflottiljer (nr 1/01)
Simulatorns betydelse ökar - Blir simulering bättre än verkligheten (nr 3/02)
Länkar
Flygflottilj (wikipedia)
Förband, flygflottiljer och kamratföreningar (SFF)
Lista över svenska flygflottiljer (wikipedia)
Svenska flygvapnet (wikipedia)
Artiklar ur Flygvapennytt
